Peter Kadhammar beskriver en lite otrevlig men smålustig situation när han tvingas lyssna på en jobbig typ som berättar ointressanta detaljer ur sitt liv. Precis så är det för mig när jag tvingas lyssna på Herr Hellmans ointressanta utläggningar kring detaljer ur sitt patetiska liv. Jag får också kväljningar men lägger band på mig och nickar artigt till hans - i sitt tycke - intressanta utläggningar. Man blir ju rasande där man sitter, men av artighetsskäl så sitter man kvar. Typiskt svenskt. När Hellman äntligen går ifrån Café Måns kan alla andas ut: - Äntligen gick han!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar