Pensionärstrauma

Jag skulle handla lite smågrejer på hemköp och när jag kommer dit ser jag att det är rätt lugnt med folk. Skönt tänker jag då hemköpspersonalen inte direkt skulle vinna något snabbhetspris.
När jag valt ut mina varor så var det dags för dert obligatoriska valet, vilken kö skall jag ställa mig i. Jag synade de båda köerna lite snabbt. Den ena var ca 5 personer i, den andra 3. Jag ställde mig snabbt i den kortaste kön. Jag valde fel! I kön fanns där bara pensionärer. Långsamma sega personer som hålögt stirrade tomt framför sig. Den person som skulle betala hade också någon dispyt med kassapersonalen, säkert om något som den gamle hade rört ihop. Jag suckade och bytte stödjeben. Kön rörde sig obetydligt. Jag tittade bort mot den andra kön. Unga personer där kön rörde sig hur snabbt som helst. Jag gjorde då det ovanliga att byta kö, men precis framför mig dyker en pernsionär upp!! Var kom hon ifrån?
Precis bakom trycker en till pensionär på och krockar med mig med sin enorma kundvagn. Hon har tre varor i den. Jag hann ändå framför henne. Den unga personen som betalar gör det snabbt utan krångel. Pensionären hivar upp fyra varor. Jag tänker för mig själv att detta måste ju gå undan. Fyra varor! Jag ser tom att hon förberett och håller en ovikt 50-lapp i handen. (Hon har säkert hämtat ut den på banken, för hon förstår sig säkert inte på bankkort.) Kassörskan säger att det kostar 62kr, högt och tydligt. Men pensionären som förmodligen är döv skriker: - VA!?! ändå står där på displayen vad det kostar. Hon är säkert blind också.
Eftersom hon har en 50-lapp börjar hon rota runt i den mytomspunna pensionärsportmonnän. Det är en portmonnä med gamla kort och kvitton från 1963. Det tar aldrig slut. Hon verkar leta efter 12kr. Efter mycket om och men säger hon med darrig pensionärsstämma att hon inte har, och hivar upp en 100-lapp istället. (även denna är ovikt från banken). Äntligen är hon klar men står kvar och blockerar för att hon skall få plats med växeln i den enorma portmonnän. Den är ungefär lika stor som min träningsväska.
Jag betalar mina varor under bråkdelen av den tid det tog för tanten att ens säga hej till kassapersonalen.
Efter mig kommer pensionären med kundvagnen. Endast fyra varor. Medan jag packar ned mina varor bredvid den blinda och döva pensionären som stod framför mig börjar kundvagnspensionären gasta om att hon glömt sitt hemköpskort och att det är mycket viktigt att hon får registrerat sina fyra varor. Jag springer därifrån och hoppas aldrig mera uppleva något sådant igen.
Om 34 år står jag säkert där själv. 32 år idag och livrädd för pensionärer.