Ett mord!

Solens strålar började värma en vinterdag i den idylliska köpingen Mellerud som långsamt vaknade till liv efter en god natts sömn. Vintern höll fortfarande den lilla byn i sitt grepp även om det varit plusgrader några enstaka dagar. Stora snöhögar syntes både här och där i den lilla köpingen och snöhögarna var speciellt stora utanför bygdens gymnasieskola, Dahlstiernska gymnasiet.

Dahlstiernska gymnasiets personal och elever hade vant sig vid Prästbackas ooljade cykel som knirkandes och gnisslandes tog sig fram längs med de snöfyllda gatorna. Var hon skulle någonstans på sin cykel var det få som visste, än mindre hon själv. Idag hade hon dock kommit fram till skolan som hon skulle.

Lärarna anlände i vanlig ordning till torsdagens lektioner när de plötsligt fick höra svensklärarinna Eliassons isande skrik.
- Han är död, han är död! tjöt hon högt och pekade ivrigt mot den snöhög som låg närmast ingången till Café Måns. Det tog inte lång stund innan flertalet av gymnasieskolans morgonpigga personal hade samlats runt ekonomilärare Hellmans orörliga kropp.
Där stod Barbro Prästbacka, som i ilfart hade lämnat sitt kök efter den tidiga morgonens bullbak, med blek hy och vidöppen mun. Han har blivit kvävd, sa Maria Franzén, skolans biologilärare, och tog en munfull av sitt nygjorda té.
-…. med Dagens Industri, viskade Gunnar Rydberg tyst för sig själv. Detta kunde lätt konstateras ty tidningen satt fortfarande kvar i halsen där den hade brutalt blivit nedtvingad.

Rektor Matti Bertilsson som precis kom från bussen försökte lugna den nu alltmer högljudda gruppen men misslyckades. Den lilla skaran brydde sig inte om rektorns förmaningar utan blev istället varse bildläraren Pers tunga andhämtning efter hans ilfart fram till gruppen. Han hade blivit sen efter att ha tillbringat natten i sin atelje.
- Va… vad har hänt? Flåsade han fram mellan de tunga andhämtningarna.
- Han har blivit kvävd! Upprepade biologilärare Franzén och drack försiktigt från sitt varma té, medan hon släppte i ytterligare en sockerbit.
- Herre Jösses och milde himmel, sa Per och slog sig för knäna så att det dammade av rester från sin påbörjade gipsavgjutning.


Lärarinna Eliasson som nu hade återfått sin normala ansiktsfärg, hade tröttnat på de högljudda rösterna och det kaos som utspelade sig runt den döde Hellman, och påpekade med myndig stämma:
- Kemimagistern, Kemimagistern, vi måste hämta Kemimagister Stenvard. Dahlstiernskas trygge ordningsman och kemilärare var med blixtens hastighet framme vid brottsplatsen och lugnade folkmassan med sitt reglementsenliga uppträdande.